Idag har en extra tanke gått till Asta, som skulle fyllt 11 år om inte kroppen sagt ifrånsmiley.

Hon har ju alltid minnesalbumet på hemsidan så det är bara att kika in där när som man vill. Alla hundar är, precis som vi människor, unika. Den veckan vi hade Lava har jag dock kallat Bäzta för Asta vid fler tillfällen och kunde inte förstå varför tills vi konstaterade att lilla fröken Bäzta gått på sig lite, och blivit lite vuxnare i kroppen. Min lilla mygga är inte så liten längre. Kan det varit därför? I sättet är de inte lika. Lilla Bäzta får man säga varsågod till väldigt tydligt när hon ska få mat. Hon tittar ändå på en ungefär som- “menade du mig, får jag verkligen”? Sen smyger hon fram försiktigt och äter i lugn o ro. Asta fick givetvis också vänta på varsågod, men hon frågade knappast om vi verkligen menade hennesmiley. Hon började mentalt äta innan man ens hunnit ner till köket, sen dansade hon framför fötterna tills skålen ställdes ner o hon fick sitt varsågod. Asta var mer självständig på gott o på ont. Jo, nog gillade hon att ligga o mysa, men inte på samma sätt. Det var minsann på hennes villkor. Och att bara ligga intill nöjd, det var sällan. Däremot fick man mer gjort hemma med Asta. Hon gick ofta o la sig o tittade ut över domänerna. Bäzta vill helst vara innanför skinnet när vi är inne, om det vore möjligt skulle hon vara gladsmiley. Fast nu har hon blivit bättre, sen vi hade Lava här har hon faktiskt kunnat gå o lägga sig mer frivilligtsmiley.

Hade ju besök i helgen också men det får jag skriva om en annan dag, nu ska jag sova. Godnatt!